Tillsammans med andra bokintresserade reflekterade vi över de böcker som betytt mest för var och en. Inget originellt med det. Men, ganska snart började vi fundera på vilka böcker som föll i glömska alldeles för fort. Våra vänner antikvariatshandlarna på Österlen hade många favoriter som de gärna skulle se i nytryck. Böcker som var kända och älskade på sin tid men som aldrig blev den klassiker eller den kultbok som de hade förutsättningar att bli. Och som håller att läsa fortfarande. Många läsupplevelser hör ihop med var man befinner sig själv i livet. Det gäller även de riktigt stora. Dostojevskis Idioten hamnar inte i mellangärdet på samma sätt nu som första gången jag läste den. Ändå finns det sådana som satte spår men som man lät försvinna in i hyllorna eller gav till någon vän som absolut måste läsa den och som man antagligen skulle ha mycket nöje av att läsa igen.

Just nu läser jag om Alexandriakvartetten av Lawrence Durrell och hittar en helt annan text än den jag läste för många år sedan. Hur kunde mitt minne missa berättelsen om alla de olika könstillhörigheter som samsas i Alexandria. Åtminstone fem, sex olika kön säger Durrell. Detta säger han i slutet på 50-talet! I denna veckan pågår en världskongress i Göteborg om sexologi “Sexual health & rights: a global challenge”. I flera länder i Asien finns tydligen fler än två kön, bland andra gäller det Indonesien. Hur länge till kommer könsbestämning att vara normalt? Ser vi nu en könsfrihetskamp i likhet med den Gay Movement som föddes för några årtionden sedan? Frågorna ställdes och diskuterades. 60 år efter Alexandria.

Tillbaka till de glömda böckerna. En av dem skulle kunna vara Lawrence Durrell´s bror, Gerald Durrell,  “Min familj och andra djur”. Andra förslag var  Daniel Keyes: “Blommor till Algy” och “Mina uttrar” av Gavin Maxwell. Det skulle vara intressant att höra med många fler människor om vilka favoritböcker de vill se i nytryck. De flesta böcker går kanske att få tag på antikvariskt, men läsupplevelsen får en annan dimension om vi är många som läser samma bok samtidigt. Så, varför inte en liten serie av för tidigt glömda böcker som “ArvidsonMolins urval”. Det skulle vara såå roligt. Hjälp gärna till med tips om bra böcker.

Och, ett tips kom direkt,  i dagens SvD.  Understreckaren handlar om Boris Vian, fransk författare, musiker och ingenjör, som dog för femtio år sedan. Hans mest kända bok, “Dagarnas skum” (1947) kom ut på svenska 1986, men recenserades så sent som 2004 i svenskan av Erik Bergqvist. Han hade läst om boken och blivit förvånad över att den fortfarande höll. Dagens understreckare av Lena Kåreland, professor em i litteraturvetenskap, konstaterar att Vian var mycket före sin tid och att man först under senare decennier har uppmärksammat hans litterära betydelse, men att “Dagarnas skum” var en läsupplevelse som många fransmän bär med sig. En kultbok för flera generationer, säger hon. Är han för känd för att räknas till de glömda? Jag har aldrig läst honom, men det ska bli!

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_3103161.svd

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_137014.svd

Denna bok vill jag läsa! Just nu fantiserar jag en del om vad den kan innehålla. Förhoppningsvis inte bara några för och några emot utan också konstruktiva idéer. Som en början. Som en början till att väcka partier och lagstiftare. Och en början att peka på de många alternativ till dagens otidsenliga lagstiftning som redan praktiseras.

Svenska Dagbladet hade den 13 juni  en ledare av Thomas Gür som på ett rappt sätt beskrev vad som hände i EU-valet i Sverige och vad som måste ske inför riksdagsvalet nästa år. “Vi klarar trojanerna men inte politikerna” var den kärnfulla rubriken. Han menar liksom så många andra att alla partier nu måste begripa att de inte kan behandla informationsfriheten på internet som en lagstiftningsfråga eller ännu värre -  en fråga för domstolarna med befintlig lagstiftning. Alla partier har inom sina led personer som ser att detta är en fråga om demokrati och demokratins utveckling. Många har i ren förtvivlan röstat på Piratpartiet i ett EU-val, men skulle gärna rösta fram andra partier i riksdagsval. Särskilt som Piratpartiet nu tycks ha en ordförande som inte drar sig för att avslöja sin arrogans inför andra rättvisefrågor, som t ex vård och omsorg. Vill vi  ta strid för att bevara vårt öppna samhälle så måste vi också prata om vad som behövs för att hålla nätet fritt i stället för att prata om hur vi ska begränsa det, säger Gür. Och, inte minst, beskriva problemen på ett sätt så att internetanvändare kan känna igen sig. Inte som ett medium som behärskas av  kriminella av olika slag.

Allt fler diktaturer begränsar friheten på nätet. Internet har varit en betydelsefull länk till yttervärlden för oppositionen i dessa länder. För några år sedan var jag i Kenya, då Moi fortfarande regerade. Jag fick många tankar kring hur viktigt nätet var för de människor som försökte leva ett värdigt liv under diktaturen. Det var inte bara de aktivt oppositionella som använde sig av internet som ett livsviktigt kommunikationsmedel utan också alldeles vanliga människor som hade behov av att komma förbi statlig retorik och ville veta vad som händer i omvärlden. Statlig desinformaton lär vara något av de mest påfrestande som finns. Under lång tid var internettrafiken också svår att spåra och gav frihetskämpar ett andningshål. Dessa täpps nu till alltmer effektivt och i Kina lyckades man också med konststycket att få Google som medbrottsling.

Det finns nu många intressanta projekt för att utveckla ett fritt utbyte av kunskap. Ett av dem är Open Access där högskolor och vetenskapliga institutioner försöker att få sitt material tillgängligt för alla utan att den enskilde författaren släpper sin upphovsrätt. Deras hemsida ger en bra bild av hur det kan gå till. Där kan man också ladda ner, använda, ändra och distribuera olika typer av material. Där finns också en lektion i hur du startar en egen tidskrift baserad på Creative Commons om de gamla blir för giriga eller för sparsmakade.

Flera svenska författare lägger sina böcker på nätet så fort förlagens distributionsrättighet upphör. Om inte annat så lockar detta till att läsa författarens nästa bok. Och skapar det ständigt efterlängtade samtalet mellan författare och läsare.

Vissa universitet i USA lägger ut sina lärares föreläsningar på nätet. Och artister skickar ut mängder av gratis CD och räknar med att få spelningar i stället. Sättet att klara sig undan  distributörsgiganterna är många och fantasifulla.

Det är som en omfattande uppmaning: Satsa på alternativa energikällor inom immaterialproduktionen!

http://bokengratis.se/

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3056023.svd#tw_link_widget

http://www.kb.se/OpenAccess/

Demokratin och demokratifrågorna är äntligen tillbaka i det politiska livet. Extra glädjande är det att det är den unga befolkningen som i detta hittar en politisk fråga som kan engagera dem så att de går till valurnorna. Det lilla uppsving i valdeltagande som skedde i Sverige är till största del dessa väljares röster.

Nu gäller det att utveckla Piratpartiet så att det inte blir ett bloss i vinden. Eller att påverka andra partier så att de kan föra frågorna vidare. Det sistnämnda verkar svårast. Våra etablerade svenska partier nonchalerade helt den stora demokratifråga som ligger i internetanvändningens reglering och frågan om patenträtten. Ända tills dagen innan valet. Under galgen vänder tre av partierna. Socialdemokraternas europakandidat, Marita Ulvskog, TRODDE att partiet var på väg att vända. Den som kommer ihåg riksdagsvalet här för tre år sedan minns att partierna gjorde på samma sätt då. Några dagar innan valet vände de, men kunde därefter ändå  lagstifta om FRA medmera.

Christian Engström, Piratpartiets kommande representant i Europaparlamentet, visade sin starka inriktning mot demokratifrågorna i en replik till kd:s Göran Hägglund. GH ville minimera Piratpartiets valseger genom att säga att partiet stod för en promille av de frågor som var på den politiska agendan och Engström kontrar med att det är ett fattigdomsbevis att det finns riksdagspartier som anser att demokrati är en promillefråga. (Se länk här nedan). Bravo Engström! Det är just detta som är problemet. Politiska partiers ovilja att diskutera demokrati. EU och alla verksamheter inom EU rymmer faktiskt många frågor om det öppna samhället. Dessa frågor borde komma alla till del och fångas upp av inhemska politiska partier. I stället lägger de locket på. Aktivt. Läs gärna Carl Tham i DN i länken nedan.

Piratpartister! Se nu till att ni hamnar i den gröna gruppen i parlamentet. Christian Engström har tidigare varit folkpartist och därför blir man lite ängslig. Många av mina vänner som slutligen röstade med pp vacklade mellan dem och Miljöpartiet. Visst, Folkpartiet gjorde också ett starkt val. Just med Europafrågor. Liksom de gröna. Inte alldeles lätt, Christian, men se vilka andra europeiska partier som fylkas kring den liberala gruppen. Högervingen inom pp betonar integritetsfrågorna, vänsteråt betonas demokrati och rättvisa.

Det stora uppsvinget för Piratpartiet kom efter den sanslösa domen mot Pirate Bay och inte i anslutning till FRA-lagen. Ett observandum!

Piratpartiet har idag 50 000 medlemmar varav 15 000 aktivister. De som röstade pp är i huvudsak yngre och de är män. Själv är jag 65 år och kvinna, men jag känner mig ingalunda ensam eller udda som medlem. Siffrorna visar visserligen att jag ÄR en udda medlem, men jag känner mig väldigt hemma i frågorna. Jag är lite lätt imponerad över att man har hunnit formulera starka argument , och positiva förslag, för bland annat att ersätta patentreglerna för läkemedel. Denna gången gällde det att värna om demokrati och rättvisa och då var Piratpartiet ett starkt alternativ. Om de andra förmår bli lika tydliga så måste pp bredda sig och det fort. Inte lätt med så snabb tillväxt, men medlemmarna är alerta. Fråga medlemmarna. Vi kan ju tekniken.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3029387.svd

http://www.dn.se/opinion/debatt/borgfreden-om-eu-forsvagar-folkstyret-1.878897

Men, det tycks som om spjutspetsen finns i USA inom den tekniska utvecklingen av digitala medier. Trots Sveriges unika ställning med sina entreprenörer inom it-utvecklingen, så tycks vi komma på efterkälken då det gäller att tänka nytt kring det skrivna ordet, böcker och tidningar.

Med vidöppen blick blir man lätt bländad. Jag är helt förstummad och lite lycklig över alla de nya tekniska tingen jag läser om. De får mig att drömma om en framtid där jag har min egen Espressomaskin i ett litet lagom format i vardagsrummet och en läsplatta i alla sovrum. Som bokslukare har jag i likhet med Amelia Adamo välsignat den vakna natt-timmen som kommer med åldern. När ska man annars hinna läsa?  För några infaller den i vargtimmen och för andra lite närsomhelst under natten. Bäst är när jag får en timmas läsning innan John Blund överfaller mig. Att läsa i sängen är inte alldeles lätt. Jag hittade i en bokhandel en liten tingest att fästa på tummen för att hålla upp båda sidorna på en gång. En “skojpresent” som blev mycket uppskattad. Läsplattan löser ju alla sådana problem. Bara nu sängtillverkarna kunde hitta en utformning med läsplatte-stöd.

Och denna Espressomaskin!! Det är ju ett fantastiskt slöseri att den bara ska finnas hos Blackwell. Den ska självklart in i hemmen. Tills dess att all nedladdning är helt fri, så kan Blackwell i och för sig köpa upp en kortsiktig distributionsrätt och sälja vidare till hemmen. Tänk alltså!! Att stå där framför maskinen och bara välja. Min Espresso ska ha en intelligent katalogisering av böckerna så att jag enkelt ska kunna ta fram det jag för stunden måste ha. Tänk att den har kategorier som till exempel  * den senaste afrikanska litteraturen, * franska klassiker eller * erotisk poesi från Latinamerika. I en rudimentär form finns den personliga katalogiseringen på boktipset.se, Bonniers nya webb-påhitt. När du har betygsatt 15 böcker är maskinen klar att tala om för dig vilka böcker du kommer att tycka om härnäst. De kan på decimalen när säga hur du skulle betygsätta alla andra böcker. För min del kom det upp en hoper barnböcker som tips. Hur ska jag tolka det?

Min Espressomaskin däremot, den ska jag uppfostra. Till lite finess i urvalet. Dessutom ska jag kunna välja omslag helt fritt. Både färger, bilder och textur. Hårda pärmar eller mjuka med flikar; vaxduk i orange med retrostuk eller pärmar med vävt tyg. Papperskvaliteten ska självklart också finnas i ett fantasifullt urval. Arctic Light eller recycling eller miljömärkt.

Ibland vill jag verkligen frossa i vackra böcker. Att ha Bodil Malmstens böcker, den blå och den i guld, som coffetable-book  i några veckor är alldeles underbart. Med fickor och gummiband och små illustrationer i färg. En sann njutning oavsett hur man gillar att läsa texterna. Förr hade hemmen broderade visdomsord på väggarna och över fönstren, nu har vi coffetablebooks. De fyller ett behov. Det är alldeles tydligt. Den bästa boken på bordet är för mig just nu Tove Jansson: “Allting som är trevligt är bra för magen”. Kan man ha något bättre visdomsord framme, broderat eller tryckt?

E-papper och Espressomaskin tycker jag är landvinningar för mig som läsare. Som förläggare blir jag lite bländad av tryckeriet som erbjuder mig att bli effektiv genom en smart bokproduktion- “… offsettekniken till den upplaga du vet att du kommer att sälja, komplettera med digitaltryck. Inga lagerkostnader, ingen kassation.” Så härligt. Och visst kan väl tryckeriet också tala om hur stor den upplagan är som jag vet att jag kommer att sälja. Eller? De kanske måste förfina sitt erbjudande lite, men visst är det lockande. Så kan jag åka på mässor med orderblocket och en adressanvisning till tryckeriet. Så länge det inte finns någon hemma-espresso förstås.

Författaren uppvaktade flera förlag om sin idé, nämligen att beskriva några av de mest intressant konstmuseerna i Europa med rena faktauppgifter och personliga kommentarer om konsten. Flera förlag visade intresse, men landade ändå i uppfattningen att det skulle bli en alltför dyr produkt. Så här i efterhand förstår jag vad de menade. Då drog jag den slutsatsen att om ArvidsonMolin Förlag kunde ge ut den så skulle priset bli överkomligt eftersom förlagets administration, det vill säga jag själv, inte behöver ta ut någon lön. Ett försprång som bara mycket små och unga förlag kan ha.

Astrid Hasselrot kontrakterades för att göra layout och visst redaktionellt arbete. Hon sade ifrån redan från allra första början att det där med bilder och bildanskaffning , det kunde inte hon. Det är alltså klokare att jag lär upp mig än att vi skulle betala hennes lärprocess. Sagt och gjort.

Plötsligt befinner jag mig  i en värld av lagstiftning och ekonomiska transaktioner som är helt osannolik. Det handlar om det som vi i vardagligt tal kallar copyright. Egentligen handlar det om flera rättighetsområden - upphovsmannarätt, distributionsrättigheter och kopieringsrätt. Något är lagstiftat, annat binds med avtal.

Lagstiftningen vad gäller upphovsmannarätt är olika i varje land. Boken täcker tio länder, alla med olika lagstiftning. Dessutom finns i alla länder organisationer för att bevaka upphovsmannarätten och fördela pengar. I Sverige heter organisationen Bildkonst Upphovsrött i Sverige, förkortat BUS. Dessa organisationer uppfattar sin roll olika inom de europeiska länderna. Somliga säger ifrån att de inte är “poliser”, andra bevakar konstnärernas rättigheter förutom att ta betalt och betala vidare.

BUS bevakar rättigheter för många tusen konstnärer eller deras rättighetsinnehavare. För de konstnärer som finns med i deras matrikel gäller det helt enkelt att betala och sedan är saken ut världen. Men, man måste i förväg tala om hur stor bilden ska vara, om den ska täcka en helsida eller halv eller åttondel. Detta är en vedertagen indelning i stora delar av världen, men det gör det inte lättare när det sedan gäller att svara för hur slutprodukten blir. Flera gånger har jag begärt en åttondel och sedan har layoutaren använt bilden som helsida. Som väl är finns det i den svenska organisation människor. Människor som går att kontakta och som går att tala med. Mycket har de fått lära ut till mig. Tålmodigt.

Hur gör man med konstnärer som inte tillhör BUS? Jo, man kontaktar konstnärerna själva eller deras ättlingar och ber om tillstånd. Många svarar inte. Andra svarar efter två eller tre påminnelser. För dem som inte svarar alls blir frågan - räcker det att jag per mail har sagt ifrån att jag kommer att använda bilden (med mått, upplaga mm angivit) och förväntar mig en faktura. Eller måste betalningen vara gjord. Jag känner ingen som har svaret utan sådana fall måste prövas från gång till gång. Vill man vara på säkra sidan så använder man inte bilden, men det svider ibland.

Exempel på olikheter mellan länder i Europa: i svensk lagstiftning får man fritt använda fotografier av skulpturer på allmän plats; bara fotografen betalas, inte konstnären. BUS kämpar nu för att få en lagstiftning som i likhet med Danmark ska ge upphovsmannarätt till konstnären även för konstverk utomhus och på allmän plats.

I Sverige har fotografier en särställning. Konstverk behöver ha en viss “verkshöjd”, en viss konstnärlighet, för att omfattas av lagstiftningen. Detta gäller inte fotografier. Även ett foto som har tagits av misstag och bara är en del av ett golv eller liknande har skydd av lagstiftningen. Fotografen måste ge sitt tillstånd för att fotot ska kunna användas i annat sammanhang. Tyvärr fanns det bland mina rådgivare, som arbetar professionellt med bilder,  en uppfattning om att vissa bilder är fria. Att lagstiftningen ändrades för femton är sedan hade de inte uppmärksammat. I slutversionen av Resa till konsten finns inga foton som inte har tillstånd.

Tror jag, är bäst att tillägga. Snårigheten är påtaglig. Jag måste alltså både ha tillstånd från konstnären eller hans ättlingar om inte konstnären har varit död i 70 år (90 i vissa länder) och av fotografen. Dessutom tar en del museer betalt för själva bilden för egen del. Även av exteriörer på museer. Alla gör olika. Ett mönster är dock att i de länder där de statliga museerna har en gemensam administration av bildmaterial blir de som stora institutioner brukar bli - byråkratiska och oflexibla. De tar ordentligt betalt för administrationen och har en omfattande byråkrati med avtal och upplysningar för ett endaste litet foto.  Inte i något fall gick det att förhandla om ett annat pris. Sådant reglerades centralt. Både i England och i Tyskland fanns enskilda museer som beklagade detta. I boken Resa till konsten har dessa museer  inte illustrerats med konstverk.

Min räddning blev att använda Wikimedia så mycket som möjligt. Där har många duktiga fotografer lagt ut bilder för fri användning. I de flesta fall  har jag  ändå frågat fotografen. Med dagens teknik är det inte omöjligt att spåra och få kontakt med fotograferna. Alla använder sig av pseudonymer och för att få kontakt så måste man gå med i Wikimedia och även andra organisationer som till exempel Flickr. Jag tror att jag är medlem i ett tiotal bildorganisationer nu.

Wikimedia gör också bedömningar om vilka rättigheter som har gått ut. Det kan gälla bilder där både konstnärer och fotografer  har varit döda i mer än 70/90 år. Wikimedia påpekar att i dessa fall är det helt enkelt olagligt att begära betalt. Alltså ett omvänt förhållande. Flera bilder har gett upphov till diskussioner med museer och andra som uppger att de har en slags royalty på bilderna. Det har de under vissa omständigheter men det blir för snårigt att försöka förklara här. Wikimedia har också varningstecken för de bilder som fortfarande omfattas av lagstiftningen.

Wikimedia har känts som en trygg vän i det här arbetet. Det är troligen inte många bilderböcker som har utnyttjat Wikimedia i denna omfattningen. Det skulle vara roligt att få en debatt om vad som är rätt och fel i användandet av de licensavtal som Wiki har. Däremot skulle jag inte alls uppskatta en domstolsprocess med hot om fängelse. Troskyldigt har jag gett mig in i ett område som jag först när det var för sent har förstått har fällor som kan ge höga böter och fängelse om man har otur. Pirate Bay-rättegången var en rysare även om den handlade om musik och inte om bilder.

Det skulle behövas ett slags körkort för förläggare. Ett körkort som visar att förläggarna har lärt sig allt om lagstiftningen kring upphovsmannarätter. Först då skulle upphovsmännen och deras organisationer kunna känna sig helt trygga. Annars tror jag att de flesta gör fel och snedsteg.  Lagstiftningen är som sagt svår att förstå och ändras lite då och då, så egentligen blockerar den effektivt alla förlag som inte har råd att ha en juridisk rådgivare som stöd. I alla fall då det gäller bildmaterial och om förlaget vill vara säker på att göra rätt.

Tyvärr var vårt första förslag till omslag, en bild på museet i Graz, taget av en fotograf som visserligen gick att spåra med pseudonym men som aldrig svarade på mina mail. Konsthallen i Graz var mycket generösa med att ge oss bilder som vi hade kunnat använda fritt men ingen av dem var lika effektfulla som det foto som denne okände fotograf hade tagit. Så det fick bli ett foto av Arkens café i stället.

Somliga fotografer ville egentligen inte ta betalt, de var inte professionella, men av solidaritet med andra fotografer ville de ha en deal i alla fall. Den kunde se ut som med fotografen i Tyskland som ville ha boken som betalning. Efter att ha förstått att kostnaden för boken inte täckte en normal arvodesnivå för foton ville han att jag skulle skänka mellanskillnaden till någon ideell förening. Valfritt vilken. Sagt och gjort. Som en kul grej kunde jag alltså ha skänkt pengarna till Piratpartiet, men så blev det inte.

Resa till konsten handlar om kända och okända pärlor. Jag ha haft kontakt med över 70 museer och aldrig med bara ett mail utan oftast många. Några av de mer okända pärlorna har varit svåra att få kontakt med. Det är en välsignelse att det finns gmail som har en nästan obegränsad brevlådevolym. Fotografierna skulle alla vara högupplösta och de tar plats.

Resan till “Resa till konsten” har handlat mycket om bilder och en sammanfattning av resan kommer som en lite tillspetsad fråga:

Körkort för förläggare eller ny och annorlunda utformad lagstiftning kring copyright - så har jag ställt frågan i dag. Egentligen är svaret självklart. Vi måste ha en helt annan lagstiftning och organisation kring bildhantering. Bilder är en del av vår gemensamma kunskap och skall kunna vara tillgänglig för alla samtidigt som upphovsmannen garanteras att bli refererad och ibland betalad. Det gäller att kämpa vidare för förnyelse och inte via en hoper jurister försvara ett förlegat system. Som jag ser det.

Ord som “upphovsmakare”, “upphovsindustrin” och “striden mot”  antyder att det är fråga om en storindustri som känner sig hotad och därför engagerar rättsväsendet för att ta strid för sin egendom. Det är inte fråga om “kampen för” författares rättigheter eller försvar av nuvarande system för att dirigera arvoden till författare av text eller musik. Sakfrågan skyms av en gigantisk rättegång med dubiösa inslag som jävsmisstankar mot domare och oklarheter kring möjligheterna att få till stånd efterlevnad av intentionerna i ett domslut.

André Rickardsson, som tidigare haft uppdrag för SÄPO men som numera har ett eget företag i it-säkerhets-branschen, påpekar att industrijättarna och deras ombud gör diskussionen om upphovsmannarätten en otjänst genom dessa överdrivna tilltag. Efter rättegången som fällde Pirate Bay fick det parti som ägnar sig åt sakfrågorna bakom upphovsmannarätt och patentfrågor, Piratpartiet, ett stort uppsving. 10.000 nya medlemmar på några dagar. Och ännu fler sympatisörer får man förmoda. I opinionsmätningarna ser det ut som om de kommer in i Europaparlamentet i det kommande valet den 7 juni.

Vad händer efter dagens intensifiering av striden? Förhoppningsvis kan mer sansade medborgare nu rycka på axlarna och börja fundera över sakfrågorna i stället. Alla är säkert överens om att den eller de personer som försörjer sig som konstnärer på ett eller annat sätt, konst, fotografi, musik, böcker eller  - varför inte - reklammaterial som slogans etc. , ska kunna få betalt för sitt arbete. Hur detta ska ske återstår att finna ut. Det gamla systemet med skyddade rättigheter för distribution fungerar inte i en värld där flertalet har tillgång till internet. Vilken författare som helst kan ta några rader ur sin senaste bok och googla på den och antagligen hitta den på ett antal ställen, där någon har lånat.

Många försöker nu att utnyttja internet för att nå ut med sin konst i stället för att envist hålla fast vid ett ålderdomligt system. Universitet i USA som lade ut sina lärares föreläsningar på internet fick fler sökande till universitetet på grund av detta; inte färre som många befarade. Den brasilianske författaren Paulo Coelho menar detsamma när han säger “…. om folk hittar mina böcker på nätet förlorar jag inte läsare,  jag vinner dem.”

http://www.dn.se/kultur-noje/musik/skivbolag-trappar-upp-striden-mot-pirate-bay-1.869607

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2921055.svd

För mig som indieförlag och med små krav på vinst, så måste jag ändå upp i 3000 ex för en pocketbok innan det börjar bli pengar över till royalty för författaren och lön till förläggaren. Visserligen blir allt så mycket dyrare för en nybörjare och med liten omsättning, men bara som en hint om vad det gäller för villkor i branschen.

Dessa volymer ska dock jämföras med hur det var för de första pocketböckerna i världen. I boken “Alla tiders folkböcker - ett bidrag till den billiga bokens historia” av Arne Hirdman från 1950 beskrivs att när Penguin-böckerna kom ut 1935 så kalkylerade förlaget med en försäljning av 17.500 exemplar för att det skulle gå ihop. Det var många titlar och med namnkunniga författare som Hemingway, Linklater och Sayers och order på 7000 exemplar hade tagits upp i förväg. Ändå ansågs företaget dödsdömt från början.

Framgången var ögonblicklig och följdes av fler serier, Pelican-böckerna. Efter bara tre år var minimiupplagan 50 000 ex och det blev snabbt vanligt att trycka originalmanus. Det blev till och med vanligt att den billiga pocketupplagan kom före den riktiga boken.

Sverige år ett litet språkområde och antal sålda böcker kan aldrig jämföras med ett engelskt förlag, men brytpunkten för när det börjar gå ihop sig ekonomiskt bör kunna vara ungefär densamma. Som det ser ut har det alltså funnits en betydande rationalisering och att vi inte alls behöver himla med ögonen åt dagens volymkrav. Däremot lär kraven på nettovinst ha ökat med det dubbla, men det är en annan historia.

En annan faktor är att skönlitteratur numera är kortlivad. Ett år för försäljning och något år som backlist och rea. Det här gäller i bokhandeln. Nätbokhandlarna kan ha kvar titlarna mycket längre och framstår av flera skäl som de små förlagens räddare.

Akademibokhandeln drar slutsatsen att de för att få en långsiktig bärighet måste minska ner antalet titlar och öka volymer per titel i stället. Bort med dammsamlarna, säger man. Sveriges största bokhandelskedja satsar alltså på böcker med en kommersiell potential. Precis som de stora förlagen. Böcker med en smalare läsekrets och de mer experientella skrifterna måste alltså finna andra vägar. Kulturrådet med författarstöd och stöd till kvalitetsutgivning har varit en bra och nödvändig insats för att säkra smala titlar hittills, men även där ser vi en förändring som är svår att sia om vart det tar vägen efter den senaste kulturutredningen.

Lasse Winkler, chefredaktör för “Svensk bokhandel”, beskriver i artikeln “Rapport från framtiden” den nya trenden i USA med så kallade espressomaskiner. I en sådan maskin trycks och binds en pocketbok på några minuter. Maskinen kan man i fantasin se både hos bokhandlare och bibliotek. Ajöss med lagerhållning och plötsligt kan en bok vara i oändlighet. I alla fall så länge det finns en fil kvar. Vi får se över både förlagsavtal och copyright!

Det som just nu sker med internet och annan teknisk utveckling kring det skrivna ordet är hur spännande som helst. Vad är en författare kan man fråga sig. Den som har fått förlagen att ge ut två skrivna manuskript eller den som har tillgång till espressomaskin och/eller nätet. Men nu för det för långt och jag återkommer en annan dag.

Kristina

från ett soligt Göteborg

Vilka ni är som kommer att läsa bloggen kommer jag att berätta om när det har gått en tid. Jag antar att ni är människor som har ett bokintresse på ett eller annat sätt.

Det har gått fort, detta. Från min pensionering i augusti förra året, inte ens ett år ännu, har jag fått ut två böcker och är plötsligt egen företagare för första gången i livet. Visserligen har jag arbetat som konsult ett antal år, men det var en bisyssla och krävde ingen företagsform. Att upptäcka en stor och väletablerad bransch så här lite från sidan och med små steg i taget är fascinerande. Det är bland annat om detta jag vill skriva i bloggen. Förhoppningsvis får jag också  kommentarer från er läsare. Som alldeles ny är mina upptäckter kanske roliga men inte alltid korrekta, antar jag. Och ändå kanske några känner igen sig och vill dela med sig av erfarenheter.

I arbetet med “Resa till konsten” har jag fått insyn i den värld som upphovsmannarätten har skapat runt sig. Detta är intressant. Redan innan förlagsarbetet hade jag intresserat mig för immaterialrätten, hur vi handskas med den och vad den får för konsekvenser globalt.  Så detta ämne kommer jag att vilja föra upp här, i stort och i smått.

Varför kallar jag ArvidsonMolin Förlag för ett indieförlag? Ordet användes i en artikel för några veckor sedan som beskrev förlagbranschen och siade om dess framtid. Indieförlagen är små och just “independent”. Kanske bara en författare och en illustratör. Eller några författare, men de försöker att inte ha den starkt redigerande roll som de etablerade förlagen ofta skaffar sig.

Många oroar sig för framtiden för det tryckta ordet. Både bokhandlare, förlag, tidningsutgivare och läsare. Några ser hotet komma från internet och andra ser internet som en möjlighet. När det blåser skaffar den vise en kvarn - ett visdomsord som sägs komma från  Mao Tse Tung. I det töcken som framtiden alltid är, så ser artikelförfattaren de små förlagen som en frisk fläkt och kanske de som kommer att stå för hållbarhet, åtminstone som grupp. I likhet med filmens Bollywood, så strävar indieförlagen efter lågbudgetutgivningar som ändå har både kvalitet och skönhet.

Bakgrunden till att det under senare år har startat så många små förlag är med stor sannolikhet det faktum att de stora förlagen inte längre trycker manus av okända författare. De etablerade förlagen arbetar ofta så att de ber någon av “sina” författare att skriva om det eller det ämnet. “Skriv en biografi - du får skriva om vem du vill” - så kan det låta. Förra hösten intervjuades tio debutanter vid ett seminarium. Nog var väl dessa riktiga debutanter, frågade jag intervjuaren. Vid närmare eftertanke visade det sig att alla tio hade ombetts att skriva en bok. Alla fanns som journalister eller krönikörer sedan tidigare.

Två frågor: vad gör människor med författarambitioner i detta läge och hur har det blivit på detta viset?

Det märkvärdiga är att människor inte slutar att skriva böcker utan tvärtom så är debutanterna fler än någonsin och utvecklingen är minst sagt dynamisk just nu. Dels kan ju alla publicera sig på internet. Lägga ut sin bok med eller utan betalning. Och dels finns numera möjligheten med print-on-demand. Att trycka en liten upplaga om 100-300 böcker kostar pengar, men det är för de flesta inte helt omöjligt att få fram. På så vis kan man också testa läsbarheten hos sin bok. Recensenter skriver ibland också om dessa lite udda utgivningarna. Flera print-on-demand-företag deltar i mässor med sina författare och deras böcker.

De första försöken kan faktiskt komma tillbaka långt senare. Jag läser just nu Jonas Gardell “Odjurets tid”. Den gavs ut 1986, då Jonas Gardell var 22 år och trycktes i pocket först 15 år senare; 2001 i Norstedts PAN-serie. Och den är fantastiskt bra!

Den andra frågan - hur har det blivit så här med de stora förlagen - tänkte jag fundera kring nästa gång jag skriver här.